CHEYENNE
En dag trodde jag att du satt något i halsen. Jag kände efter men fann inget.
För säkerhets skull tog jag dig till veterinären för röntgen
Veterinären tyckte ditt hjärta såg något stort ut och ville att jag skulle ta dig till Blå Stjärnan för ultraljud
Där fick vi din dom. Du hade ett gravt hjärtfel, och skulle inte leva länge sa veterinären.
Ditt hjärta var gravt förstorat. Vi åkte hem med medicin
och jag trodde verkligen att vi skulle lyckas med medicin.
Du tog hand om dina bebisar så fint och verkade må lite bättre. Knappt en vecka
senare hade du svår andnöd och fick läggas i syrgasbur med vätskedrivande.
Dagen efter var du samma älskade katt igen och vi åkte åter hemmed nya hjärtmediciner.
Jag VILLE så gärna behålla dig och åkte fyra mil hem på rasten för att ge dig medicin varje dag. Det skulle jag gjort i
flera år om det varit nödvändigt. När du bara fem dagar senare återigen fick svår andnöd visste jag
att du inte skulle stanna hos mig längre.
Det var så svårt! Det var så svårt att ta dig från dina små för att åka till Blå Stjärnan och hjälpa dig få ro.
Men jag hade inget val.
Du fick somna den 3 oktober, denna fruktansvärda dag.
Endast tretton dagar efter att jag trodde du satt i halsen.
Mitt i denna djupa sorg innfann sig den gastkramande skräcken att ditt hjärtfel skulle vara något ärftligt.
Med tanke på dina små fina bebisar,
Elvira din dotter och Dominique din syster.
Jag satt i samtal med våra ledande kardiologer och de berättade att ditt hjärtfel var av mycket ovanlig art och
att det inte finns någon ärftliget
alls. Tyvärr dyker det upp på en och annan katt men det är väldigt sällsynt.
Mitt i min stora förtvivlan fick jag ändå tröst
Jag saknar dig så det gör ont Cheyenne. Jag ville så gärna behålla dig, du min skatt.
Blodgrupp A och Fiv och Felv-provet var negativt
Klamydia proven var negativa
Cheyenne fick stanna kvar från Matildas sista kull. Hon är mitt "kärleksbarn" och hon får föra arvet efter Matilda vidare.
Cheyenne är det keligaste man kan tänka sig. Hon kräver sina självklara rättigheter med stor självkänsla,
vilket innebär många långa stunder dagligen med borstning, kel, lek (apportera papperslappar).
Jag tyckte det var SÅ kul att det blev en liten blåtabbytjej från Matildas sista kull.
Cheyenne har ärvt pappa Xentis knubbiga ben och tunga kropp och mamma Matildas vita päls.
Hon har dessutom begåvats med de allra blåaste ögon man kan tänka sig.
Det skall bli kul att se hur hon utvecklas i framtiden.
Hon har varit med på en utställning med resultat EX 1.
Domaren skrev mycket lovande!!!